jag antar att jag bara är student nojig och allmänt fundersam idag

men de här börjar faktiskt skrämma mig  mer och mer för varje dag som går.

Hur kan 12 års pluggade plötsligt bara ta slut och aldrig komma igen, om man nu inte väljer att plugga vidare. Och hur kan jag nu vara så oerhört säker på att jag vill de?!

Jag är rädd, rädd för att lämna tryggheten, rädd för att inse att de inte bara är sommar lov och att vi inte ska tillbaka igen, rädd för att gå vidare, rädd för att förså att nu är framtiden osäker.

Jag blundar, jag försöker intala mig själv att de bara är sommar lov och allt kommer bli som vanligt i augusti... kommer nog inte inse fakta försen sommaren är slut och en ny tid vänar.

Hur  blir de med alla vänner? Hur blir de med jobb? Hur blir de med skola och flytt?

Ska jag vara ärlig så gråter jag när jag tänker tanken på att eventuellt flytta.. Jag stor trivs nu här i Dalarna, hur kommer de sig nu då?
Jo de här året har jag kommit närmare en massa vänner, har fått en hel hög nya vänner som jag älskar att umgås, som ger mig så mycket lyckliga stunder .

hur kan jag veta att jobba med arragemang är de jag vill?
Att de är de som är min grej, att de är de jag ska göra.
Tänk om de var dagis mamma jag skulle bli eller kanske bonde?
Hur vet jag överhuvud taget att jag passar som att jobba med de?
De här är ju bara en tanke som mitt huvud skapt.

Förut var jag så oerhört säker på att jag skulle plugga vidare direkt, att jag ville flytta och börja ett nytt om, ta nya andetag. Men behövs de längre?
Jag trivs ju här, jag har fått så många vänner jag trivs med? Försvinner dom om jag flyttar? Kommer dom sakna mig lika mycket som jag kommer sakna dem?

Nej ursch de här gör mig alldeles gråtfärdig, jag är rädd och skräckslagen.

Samtidigt tycker jag de ska bli skönt att gå ut, känner att jag är klar på mediaprogramet, finns inget var där att lära.
Hur kan man ha så mycket blanade känslor över att sluta skolan?

Hur kan man ha så mycket längtan, glädje och lust att sluta skolan när man samtidigt är skräckslagen, rädd och osäker och känner sig ensam och övergiven.. Hela vägen hem hade jag panik och ångest över att jag ska sluta skolan.. Mycket tankar och räddslor. 

Vilken konstig dag.

Började med att jag försov mig, jag har tydligen lyckat säga av larmet utan att jag tänkt på de.. Kommer till skolan för sista halvtimmen av lektionen och ett kort möte om student middagen..
Sen sitter jag på bussen, tror jag är på väg hem  då plötsligt Chris skickar ett PIP PIP och tycker att jag ska åka till Ludvika och leka med honom,så jag tar första bästa bussen till Ludvika, medveten om att Chris fortfade går  i skolan.
Väl fram i Ludvika, den första jag ser är Läppä :) Vilken lycka, så han håller mig sällskap och sen dyker chris upp. Som en riddare med ett stort leende på läpparna gåndes emot mig :) skrattar och säger " Frida du är Galen, Jag trode du aldrig skulle åka dit"  och omfamnar mig med en bamsekram.
Vi dräller runt i Ludvika, sitter och hänger inne på Haffas tillsammans med stranberg, tar de lungt , snackar och skrattar . Mycket soft dag!
Spontana resor är Bäst, mer Ludvika lek tillsammans med Chris, Ja tack ! :D

Mycket fina och upppiggade sms hela vägen hem också , tack !

På Bussen hem träffar jag på en grabb som vill bjuda mig på kakor och börjar snacka en massa med mig, han tar fram en massa utklädnings dräker ur sin väska.. Skumt! Hur ofta bär man sånt i Väskan :O?

Denna snubbe lyckas sen hitta mig på helgon och adda mig på msn, snacka om läskigt!

Jag får även ett mycket peppade telefon samtal av Walle, kort men peppade. riktigt tårögd. Walle du har lyckat ännu en gång gjort mig på bättre tankar!<3