Igår åkte jag till ludvika för att fylla i min tatuering.

Jag tog visseligen fel buss , kom dit 30 min senare än vad jag skulle men det gjode inget för Monika blev precis klar med brosan när jag kom in stormades där som ett yrväder... Jag slänge av mig kläderna, satte mig på stolen, jag var lung och sansad och redo för att få nålarna i mig.

Till min förvåning gjode det inte alls lika ont och smärtsamt som det gjode första gången och när hon tog den lilla nålen kände jag knappt nått alls.

Nu kändes det att nålen var i huden och de började brännas och de komiska är att jag tyckte det smärtade/brändes mer på det stället hon nyss hande varit på och inte där hon höll på.

Bland det bästa  med det hela är när hon pausar och håller på vaselin på tatueringen, då kyls allt ner och man känner hur den stela tatueringen blir rörligare. Just precis då när den kyls ner, de är då man kan andas ut och tänka " Det här är ofarligt, jag skulle kunna hålla på länge till.".

Men faktum är att jag tycker den bästa studen är när det hela är slut, man har suttit där en bra stund , man äntligen får röra sig, inga mer nålstick och inge mer ställe som ska bröjas brännas på...Du behöver inte längre sitta som en stel pinne och vara nervös över att de kan gå åt helvete. Iställe känner man sig jävligt duktig som suttit där så länge , och är jävligt nöjd med den snygga tatueringen man har.

Och som tur var tog det bara en timme denna gång , till skillnad mot när jag gjode den sist 3h , de var lite smådrygt.

Min tatuering sitter mitt på ryggen  och så här några timmar efteråt känner jag  att ryggen är stel och tung, känns som 7 elefanter står på den.

Men den läker snart och då är mina elefanter borta och ingen stel rygg finns heller. Den känslan är gud, och de onda är det faktiskt värt de, nu kan jag titta mig själv i spegel och se min rygg ,se de motiv jag har och le. Den är ifylld och snygg!

Fritch